Ett år....

Nu är det drygt ett år sedan jag förlorade mitt jobb. Dagen när jag tyckte mitt liv gick i spillror, dagen då mitt självförtroende totalt knockades. När jag fick känna av hur det är att inte räknas längre, att känna sig värdelös... Att helt utan förvarning, knappt utan ett tack, få lämna mitt arbete efter tre år. Det var en jobbig tid jag hade framför mig. Panikångest, gråtattacker, sömnproblem. Jag klarade inte av att köra bil. Jag var ingen rolig person, vissa dagar klev jag inte ur sängen förrän på eftermiddagen... 

"Räddningen" blev nog flytten. Att få flytta ihop med sin kärlek, i ett hus jag alltid drömt om att bo i. Att vara här ute i lugnet är som balsam för själen för mig. Även om jag vissa dagar inte kom ur morgonrocken  så kunde jag i alla fall gå ut och sätta mig på kökstrappan. Få lite sol och frisk luft. Det gick framåt, sakta men säkert, även om jag halkade av banan emellanåt...

Efter 8 månaders sjukskrivning är jag nu arbetssökande. Det är inte roligt att vara det i min ålder...

Som tur är har jag min älskade sambo, mina barn, familj, vänner som vet hur jag mått, och fortfarande delvis mår. Det har satt sina spår. Jag har ofta värk i huvudet, nacken, ryggen. Jag har svårt att slutföra saker. Jag slutade röka men lyckades inte hålla det. Jag yogade flera gånger i veckan, nu nästan aldrig. Jag gick ner 5 kilo i somras, nu har jag gått upp nästan det dubbla... Jag försöker dock att inte straffa mig så hårt över mina misslyckanden. Nu när jag börjar må bättre psykiskt så kanske jag orkar ta tag i den fysiska biten också. ❤️